Som ett brev på posten dök det upp, bokstavligt talat... Ett vitt kuvert från den instans man fruktar mest, Arbetsförmedligen. Det var inte adresserat till mig men bara åsynen av Arbetsförmedligens blåa logga får  en att darra som ett asplöv. Med fingrar som knappt löd öppnades kuvertet..., en anvisning om att söka jobb i Falun för Fredrik. Den här gången innehöll även kuvertet ett dokument där man skulle intyga att jobbet blivit sökt eller varför man inte sökt jobbet.

AF sätter skräck i landets alla människor är arbetslösa, självklart är det lätt för den som har jobb att avfärda de regler som gäller för oss arbetslösa stackare. Att från dag 1 söka i hela landet och bli tvingade att dra upp de rötter som rotat sig för att flytta, tidigare hade man lite dispens då man har barn under en viss ålder, men nu är det slopat, ned stoppat i papperskorgen som en gammal näsduk. Självklart finns det de som utnyttjar reglerna AF satt och rider på vågor utan att göra något för självklart ska reglerna skärpas för att sopa undan dessa lösdrivare. Men de som verkligen jobbar för att skaffa sig ett jobb, borde väl ändå få en ärlig chans. Personligen förstår jag inte AF's tankesätt. Sök jobb i hela landet -  ok det går jag med på. Flytta dit du får jobbet - ok till viss del. Om du är singel eller att båda är arbetslösa, fine, men om ens partner har ett fast jobb då? Är tanken att denne ska säga upp sig för att den andre nu fått jobb och måste flytta för att ta det? Då är man ju sen tillbaka på ruta 1, skillnaden är väl bara att arbetslöshetsstatistiken i den kommun där partner 1 stod som arbetssökande har sjunkigt med 1 arbetslös men statistiken i den "nya" kommunen ökat med 1 pga den nyinflyttade partner 2 är arbetslös pga partner 1 fått jobb. Och samma gäller ju då för partner 2, sök jobb i hela landet och flytta där du får jobb. Allt går i en ond cirkel. Annars är väl tanken veckopendling, men skulle man tjäna på det? Det handlar ju om två boenden i så fall och själva tanken med ett jobb är ju till viss del att den ekonomiskasituationen ska förbättras. Nä usch orkar inte tänka på sånt, fast det är klart visst oroar man sig.

Ser att folk besöker bloggen dagligen och jag känner mig hemsk som inte uppdaterar den, men som jag sa tidigare så är motivationen låg när jag är så missnöjd med den. ....fast man borde ju kunna uppdatera texten i alla fall, eller hur?!

Är så avis på Fredrik. Vi va in till stan i onsdags, hälsade på Emelie på hennes jobb, passade på att äta på Tennstopet och skulle köpa en present till Therese som just fyllt år, då vi även passade på att gå förbi en tatuerarstudio som låg alldeles intill där vi parkerat. Kikade på några foton på endel tatueringar som killen gjort och de var otroligt fina och tro det eller ej men Fredrik slog slag i saken och bokade in en tid. Killen ska rita upp en tatuering av Neos namn, är så nyfiken på att se hur det blir. Är ju sugen jag med på att göra en men har väl inte riktigt bestämt var jag vill ha den, men när jag väl gjort det blir det av, mest troligt samma motiv som Fredrik.

Fy vad det blåser ute eller stormar, hela natten har man hört hur det tar tag i huset. Väntar bara att nåt träd ska braka ner här någonstanns, hoppas det missar bilen bara. Är nästan rädd att man ska flyga bort om man går ut...

Tusen kramar till er alla som kikar in och läser.

Gör så här:

1. Rör ihop alla ingredienser till kladdkakan och grädda i 150 grader i 35 minuter.

2. Ta ur Mariannekaramellerna, lägg i en påse och linda in i en handduk och krossa dem, till exempel med en kavel.

3. När all Marianne är krossad i små bitar, häll i grädden i en kastrull och värm upp till strax innan den börjar koka, den får inte koka! Häll i Mariannekrosset och rör tills det smält helt.

4. Ställ in gräddblandningen i kylen i minst 6 timmar, eller gärna över natten och vispa sedan upp grädden till ett fluff.

5. Skär upp kladdkakan i bitar och lägg i botten på ett glas eller liknande, lägg sedan på några marshmallows och sedan en klick Mariannefluff.

De två senaste nätterna har jag hittat mig en ny klösbräda, nu duger inte min välfyllda nagelväska längre där man kan hitta alla de möjliga olika klippare och filar, nä nu är det Fredrik som gäller. Har nu två nätter i rad satt naglarna i honom istället, själv har jag ingen aning varför, av någon anledning blir jag skrämd i sömnen och då sjuker klorna in i en stackars sovande Fredrik. Som tur är har de inte varit allt för långa men nu har jag kapat dem så att om det händer igen ska det väl inte göra så vansinnigt ont.

Efter Neo's läkarbesök igår blev vi barnfria så vi passade på att boka in en bio med Danne, först lite mat på Frasses och sen efterrätt på Café Java. Den här gången blev det "Tropic Thunder" med Ben Stiller, Jack Black och Robert Downey Jr i huvudrollerna. Hade inte så höga förväntningar av filmen så jag blev glatt överraskad, många kända ansikten som hade biroller i filmen men bäst var nog Tom Cruise, har ALDRIG sett honom i den roll han hade här. Vill inte avslöja något men hade gjorde en jäkla insats.


Inatt åker jag och Neo norröver, Neo's kusins pappa kommer från Skellefteå även han och nu hade de planerat att åka upp ett par dagar och det gick bra att även vi följde med. Så nu blir det första trippen uppåt för lillen. =)

Tjingeling

Tänk vad föräldraskap kan påverka en, självklart förstår man ju att vardagen förändras men jag trodde aldrig att jag skulle bli så här påverkad. Ett exempel på det hände någon vecka efter vi kommit hem från BB. Det är mitt i natten och Fredrik vaknar och söker Neo, stensäker på att han har honom i famnen eftersom han ser ut att hålla i ett litet knytte. Han lyfter och letar i täcket han så varsamt håller i men hittar ingen Neo. Söker bland kuddarna i sängen och börjar bli kallsvettig, letar på golvet, paniken stiger, han tänker för sig själv "Jag kan ju inte väcka Camilla och säga att jag tappat bort bebisen!". Går runt sängen för att känna efter i spjälsängen om Neo ligger där, men hittar honom inte och tittar då över på mig och blir lugn för det ser ut som att jag håller honom i famnen. I nästa sekund sätter jag mig upp och börjar leta, lyfter på täcket, upprepade gånger säger jag tydligen "Jag får en hjärtattack varje gång!". Ingen har bebisen, vi har slarvat bort honom!! Men så hör Fredrik Neo gny till och han ligger ju så snällt och sover i spjälsängen. Snacka om tossiga föräldrar.

Känns svårt att komma på vad man ska blogga om nu för tiden. Allt kretsar ju kring Neo men eftersom han har en egen blogg så hade jag ju tänkt försöka hålla mig till den då det gäller honom.

Ja imorgon är det "gocke" som man brukar säga, då är det dags att se verkligheten i vitögat och acceptera sitt öde.... lämna 20-spannet och ställa sig på 30-strecket. Hastigt och lustigt med jättekliv har nu dagen kommit och man fyller 30 år, men vad gör väl det?! Kvinnor är som ett gott vin, man blir bara bättre med åren... Visst är det så man brukar säga, låter som ett bra ordspråk tycker jag. ;) Får väl "skryta" med att man fortfarande får via leg på Systembolaget, vilket måste ses som en komplimang så det är väl bara att lapa åt sig allt så länge det håller i sig. =)

Puss o kram