Har insett att man som mamma är en typ av superhjälte, eller hjältinna kanske man ska säga. Och ett av vårt bästa vapen är vår superhörsel när nattens timma gör sitt inträde. Märker hur man omedvetet lyssnar efter sitt barn, om denne utstöter minsta lilla knyst är det nästan så att man vaknar till och drar en suck över att nu är han vaken, jag som ville sova. Ibland är det som att man inbillar sig att man hör det lilla knyttet jämra sig från sitt rum, men inser snabbt att det är en sömndrucken yra. Kan komma på mig själv att ibland ligga och anstränga mig för att höra in till hans rum, vill försäkra mig att jag hinner upp om han skulle vakna till så jag kan söva honom igen innan han blir allt för vaken. Blir lite irriterad och uppmanar mig att skärpa mig, skulle han vakna så kommer han att höras, ropar "mamma" eller så grinar han lite och det går inte att ta miste på.


Supermom to the rescue....